Perfekta Dottern och jag var ute på en promenad i den lilla staden när jag hörde en välbekant röst vråla mitt namn från en port. det var ju Långe Mannen! han stod mitt i den breda entrétrappan i sin luggslitna frack och sin höga hatt. han var gänglig som en stör och han vrålade för att han behövde hjälp att ta sig upp till sin lägenhet. hans ben fungerade inte.
jag tog honom under armen så gott jag förmådde eftersom han var så lång och bad honom
stödja sig på trappräcket med den andra. vi hasade oss långsamt uppför den smala spiraltrappan till vindsvåningen där Långe Mannen bodde. benen vek sig som spaghetti hela tiden. jag uppmuntrade Långe Mannen, sa att han var en underbar människa och att jag älskade honom. han sluddrade tacksamt och fortsatte kämpa sig uppför trappan. Perfekta Dottern gick bakom och frynte på näsan.
när vi hade lämnat av Långe Mannen i vindslägenheten frågade Perfekta Dottern vad det var som fattades honom. lite benskador och fylla, trodde jag. möjligen hade han haft en stroke också. Perfekta Dottern fnös. men sjuksköterskan som stod på den ofantliga trappavsatsen intygade att det var sant: Långe Mannen hade haft en stroke den 2 maj, eller om det var den 3.
när vi kom hem till Perfekta Familjen satt Perfekta Mamman på en normal pinnstol i standardköket. hon såg hälsosam, oförstörd och harmonisk ut, helt normalbyggd, näringsriktig, naturligt drogfri, cendréfärgad och milt leende. Perfekte Pappan satt i den normala gungstolen och nickade bifall. Perfekta Mamman hade råd om allting och hon hade en kryssbok där hon markerade vilka dikter familjemedlemmarna hade skrivit. jag kunde knappast öppna munnen och ännu mindre få ur mig någon dikt. Perfekta Mamman sa att jag skulle gå ut i annexet där jag var inhyst och flytta madrassen från höger sida till vänster så att de kunde städa golvet. jag tänkte att det skulle vara smartare att rulla ihop madrassen och ta ut den för vädring under tiden så att de kunde ta hela golvet på en gång. men jag sa inget.
den ende som inte var Perfekt i Perfekta Familjen var sonen. han var snarare imperfekt. han levde liksom inte i fas med tiden, det var alltid något han skulle ha gjort, eller ha gjort på något annat sätt, och hans förklaringar var väldigt osammanhängande. till exempel skulle han ha städat ut det stora blå byggtältet där jag hade sovit innan jag flyttade in i annexet vid något lämpligt tillfälle innan byggarna kom. men det lämpliga tillfället hade inte infunnit sig och nu hade byggarna kommit. jag fick själv bege mig ut på ängen och prata med dem, sortera spik och strumpor och saxar på tältgolvet medan Imperfekte Sonen gömde sig bakom en sten.
den kvällen var det min tur att laga middag. jag ställde mig vid grönsaksgrytorna. jag frågade efter fläsket men Perfekta Mamman sa att Imperfekte Sonen skulle köpa det och tillaga det i
en gryta för sig. han var iväg och handlade nu. jag tänkte i mitt stilla sinne att grönsakerna skulle bli alltför mjuka under tiden och frågade om vi inte kunde ta linser i stället? nej, sa Perfekta Mamman, nu hade de bestämt så, Imperfekte Sonen hade fått ett uppdrag och han behövde få utföra det för att känna att han var värdefull. jag suckade och skruvade ner värmen på plattorna.
när Imperfekte Sonen kom hällde han ändå fläsktärningarna direkt från papperskassen ner i grönsaksgrytan och gav en obegriplig förklaring. tärningarna såg sega ut, med fettkanter och små svarta prickar. jag skakade på huvudet och satte mig på golvet jämte honom. sa att jag också var förvirrad och strök hans haka som hade svarta streck, kanske var det blåmärken. jag brände mig nästan, så len var han. han log tafatt med svarta ögon. han liknade Mick Jagger. jag tyckte så mycket om honom.
det jag inte förstod var varför det hängde kvar en doft av Aqua Vera herrparfym i luften, en standarddoft som inte alls stämde med sonens personlighet. kanske var det något han hade lånat av Perfekte Pappan.
https://www.poeter.se/Medlem?author_id=27346
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar